Jag var tvungen att lämna tillbaka Åk till akuten, en otrolig bok skriven av Fanny Nilsson, en ST-läkare inom internmedicin. Ambitiös under tentaplugget, tänkte jag att ett lån på 14 dagar räcker enkelt för att läsa ut den. 100 sidor kvar, lämnade jag tillbaka en bok som hade gripit sig fast i mina tankar. Sökandes efter något annat som kunde fylla tomrummet som en halvläst bok hade lämnat, fastnade mina ögon på Crying in H Mart omslag. För några månader sedan laddade jag ner Crying in H Mart. Jag visste inte mycket om den men jag hade hört gott om den i olika kretsar. I början gick det ganska långsamt. Jag upplevde karaktären som lite irriterande. Något skavde sig mellan mig och den här fiktiva personen. Sakta men säkert började jag känna igen berättelsen som något jag hade hört tidigare. Något i språket och hur huvudpersonens mamma långsamt tynade bort kändes bekant. Liggandes i sängen, ungefär halvvägs genom boken, sökte jag upp författaren och hamnade på hennes Wikipediasida. Michelle Zauner eller Japanese Breakfast. Hennes första album, Psychopomp, spelades om och om igen i mina lurar, 2018. Helt plötsligt fick både boken och albumet en helt annan betydelse. Ett nytt djup, en dimension som plötsligt uppenbarades. Resten av boken var något av det jobbigaste jag hade läst. Inte för att någon karaktär var provocerande, utan för att det kändes så rått. Boken var inte skriven för mig, boken var skriven för författaren själv.
Med boken färdigläst, lämnade den mersmak för olika album om förlust. Psychopomp kändes given. Samma person. Samma upplevelse. Två olika medium. Men utöver detta, vad hade jag för album om förlust? Inte nödvändigtvis enbart om död men om förlust generellt.
Tankarna fördes direkt till A Crow Looked at Me av Mount Eerie. Ytterligare ett rått album, skriven av en person som hade sett sin fru snabbt gå bort i bukspottkörtelcancer. Helt plötsligt ensamstående pappa, beslutade Mount Eerie att stänga in sig i rummet hans fru hade gått bort i och spela in ett album om hans sorg. Sparsamt med instrument och de instrument som är inkluderade är nästan enbart författarens frus. Michelle Zauner, anledningen till att jag skriver den här texten, har nämnt A Crow Looked at Me som ett album som hjälpte henne bearbeta hennes sorg1. Favoritlåtar – Real Death, Forest Fire och Seaweed.
Ett annat album som väckt mycket känslor är The Midnight Organ Fight av Frightened Rabbit. Ett skotskt band med massa karaktär. Jag har starka minnen av att jag 2014 vandrade längs med Kungsgatan, på väg till skolan och hade The Midnight Organ Fight på högsta volym. Helt svartklädd, övertygad om att jag var coolast på skolan för jag lyssnade på så obskyr musik. Nu, mer än 10 år senare, har jag lyssnat på albumet fler gånger och samtidigt mognat. Jag var definitivt inte coolast på skolan, men jag hade definitivt utsökt musiksmak. Förmodligen det bästa “göra slut” albumet jag känner till. Skotsk brytning lyfter det hela ett snäpp mer. Favoritlåtar – The Modern Leper, Good Arms vs Bad Arms och Keep Yourself Warm.
Jag ville gärna inkludera ett tredje album här, men kunde inte förmå mig att skriva om ett album jag inte hade starka känslor för. Tankarna föll på Elliott Smith, men inget album kändes helt rätt. Sufjan Stevens album Carrie & Lowell? Ett bra album, men ett album jag inte skänkt nog med tid för att uttala mig kring. Har du några bra album som handlar om förlust? Rekommendera gärna de isåfall.
Tack på förhand!
- https://tidal.com/magazine/article/japanese-breakfast-5-albums-that-changed-my-life/1-38440
Vilket fint inlägg! Mycket bra musiktips, har ju lyssnat på Japansese Breakfast innan men inte de andra och Frightened Rabbit tilltalade mig verkligen. Har inget album att rekommendera men har en låt som delvis är på temat förlust även om det inte handlar om döden. Låten är Little Green av Joni Mitchell som hon skrev till sin dotter som hon tvingades lämna bort och som länge var hemlig för världen. Det är en så fin låt om sorgen över ett liv som hade kunnat vara.