Nyligen hemkommen från vinterrusket, ombytt till ett par mjukisbyxor och med en nybryggd kopp te är det med viss iver jag känner för att dela med mig av en film jag precis tagit del av.

Filmen börjar med klackar mot stengolv. Huvudkaraktären, dekan över kardinalkollegiet, kardinal Lawrence (Ralph Fiennes), har blivit tillkallad för att närvara. Påven är död. Stillsamt ligger det avlidne överhuvudet för den katolska världen i sin säng, iklädd i oskyldigt vitt. Omgiven av sina bröder iklädd sina röda kassockar. En mans slut är början på ett nytt kapitel i ett maktspel inom den katolska kyrkan som har en långtgående historia. Fyra kardinaler är kandidater för att bli valda till positionen som påve. Adeyemi, konservativ. Tremblay, moderat. Bellini, liberal. Tedesco, traditionalist. Ett öråd med större påverkan än vad Robinson kan drömma om är på väg att utspela sig. Det är dags för Konklaven. 

Varenda scen har en komposition som är värdig att beskåda och beundra. Att välja ett bildförhållande som är vitt gav filmen en klaustrofobisk känsla, något som var ett aktivt val och hade önskad effekt (1). Enhetligheten i bilderna, de kraftfulla färgerna och de väl valda vinklarna från kameran, gav aldrig ögonen en möjlighet att sluta vandra och söka efter nya detaljer. Någonstans måste man vara tacksam för den katolska kyrkans val av kläder, att kontrastera det kraftfulla röda mot det lätta vita gav filmen karaktär och lyfte fram personerna från bakgrunden. Ljudet börjar starkt och fortsätter hålla hög kvalitet genom hela filmen. När majoriteten av en berättelse utspelar sig i dialoger, är detaljerna allt. Andningar, steg, ekon, ger en ljudbild som skapar en atmosfär som gör att biosalongen förvandlas till Vatikanens rum.

Likt ljudbilden, är en film som denna inte mer än sina insatser från skådespelarna. Man känner passionen i varenda ansiktsuttryck hos karaktärerna. Filmens starkaste insats var Ralph Fiennes, som var övertygande i sina repliker men verkligen sålde en mellan raderna. Isabella Rossellini var framstående som syster till ett gäng förvuxna mansbebisar som enbart söker makt. 

Är man ett fan av långsamma filmer, där intriger och samtal tar plats framför action så är detta något för dig. För mig som älskade Past Lives och The Banshees of Inisherin var det här helt rätt. En film som väcker teologiska och filosofiska diskussioner med sitt avslut. En film som bör pratas om, så snälla se den så vi kan diskutera den! 

P.S. Tror ni det är otrevligt att ha med sig en liten bok för att anteckna när man går på bio? Inser nu när jag ska skrivit klart att jag hade velat inkludera tankar, citat och bilder jag hade under filmen. Alternativet är ju såklart att jag kollar om den, vilket är mycket möjligt.

(1) https://www.focusfeatures.com/article/conclave_interview_stephane_fontaine