Femte september, temperaturen är 19 grader, vindstilla. Man kan slänga på ett par birkenstock men fortfarande ha en kofta. Dagen börjar med en kaffe och bok för att sedan fortsätta med en lunch i solen. Lunchen följs av fortsatt läsning i en park och dagen avslutas med att möta upp vänner och ta en öl. Det är nog min perfekta dag. Någonstans under den här dagen hade jag kanske velat se filmen Perfect Days (2023) regisserad av Wim Wenders.
Jag såg Perfect Days för en vecka sedan, ensam på Panora en tisdagkväll. Vädret var bedrövligt, kallt och blåsigt samt att mitt humör var riktigt dåligt. Länge har jag vetat att jag ville se Perfect days (som Måns sa när jag loggade min film på Letterboxd, ytterligare en japansk film som Alexander ger 5 stjärnor), men inte fått möjlighet (min reservation är på plats 4 av 6 på stadsbiblioteket i skrivande stund). Så trots mitt nedstämda humör valde jag att ta mig dit och självklart så var det värt mödan. Mottaglig för alla sorters intryck, särskilt något så gripande som budskapet i den här filmen.
Perfect Days handlar om Hirayama, en äldre man som varje dag vaknar av att grannen sopar på gatan utanför, som vattnar sina små träd, som städar toaletter i Shibuya, som är stamkund på det närliggande badhuset och en lokal restaurang. Hirayamas vardag är rutinmässig men det är uppenbart att varenda stund är uppskattad av vår huvudkaraktär, men det är en rutin som raserar när olika situationer sätter käppar i det vardagliga kugghjulet.
Man behöver inte läsa mycket av Camus (jag har bara läst Främlingen) för att stöta på citatet “One must imagine Sisyphus happy”. Perfect Days förde direkt mina tankar till det här tankesättet. Sisyfos blev straffad av de grekiska gudarna för att ha lurat dem flera gånger. Som straff måste han knuffa en stor sten uppför en kulle, för att sedan se den rulla ner igen och tvinga Sisyfos återupprepa handlingen. Eftersom det inte finns någon mening med att knuffa stenen uppför kullen, måste Sisyfos rebellera genom att vara lycklig. Precis som knuffandet inte har någon mening, så saknar livet också betydelse. Det är en absurditet och att söka mening kommer bara leda till en jakt som förblindar en från njutningen av nuet. Repetitionen av att göra samma sak varje dag kräver att jag hittar charm i varje moment för att inte bli galen. Är det verkligen såhär jag känner eller är det en överlevnadsstrategi? Fake it till you make it.
Mycket av filmen utspelas i Hirayamas ensamhet. Störningsmomenten är ofta utomstående faktorer som upprör Hariyamas inre lugn. Störningarna är en utmaning för vår huvudkaraktär, som i slutändan får honom att växa. Filmen har ett ambivalent slut där Hariyama återigen är ensam, skiftande från gråtande och leende som ger tittaren tid att reflektera innan eftertexterna börjar rulla. En stund för en själv, precis som för Hirayama, att låta känslorna spela ut.
Det finns en mängd mer saker jag hade kunnat och velat skriva om filmen; Hur de svartvita drömmarna är abstrakta och klaustrofobiska, samt konsekventa genom filmen oavsett hur opassande de är just då. Hur musiken ibland talar för vår nästan stumma huvudkaraktär. Hur komorebi (ett japanskt ord för solljus som filtreras genom trädkronor) är ett återkommande tema genom hela filmen. Allt detta är saker jag önskar jag hade ett språk och mer kunskap kring för att kunna förmedla mina tankar kring. Jag bifogar lite artiklar nedan om man önskar läsa mer, av människor som (jag tror) kan saker.
Tack till Hanna, som var så snäll och läste texten och kom med mycket bra feedback samt ändringar som var nödvändiga
Förresten, är folk intresserade av att få mail när jag gör inlägg? Någon sorts prenumeration. Skriv gärna nedan!
En tråd om att vara närvarande
https://www.reddit.com/r/TrueFilm/comments/1775yt1/perfect_days_and_the_power_of_being_present
En artikel om musiken i perfect days
En artikel om komorebi
https://farragomagazine.com/article/farrago/experiencing-komorebi-through-wenders-perfect-days
En artikel till
https://www.cined.com/the-quiet-frames-of-perfect-days-depicting-beauty-in-the-mundane/